Samhällsförändring genom social innovation: Tankar från en dag om innovativa lösningar för ett inkluderande arbetsliv

Igår deltog vi på konferensen Innovativa lösningar för ett inkluderande arbetsliv, en konferens, arrangerad av Nationellt kompetenscenter för social innovation med stöd från Svenska ESF-rådet, som samlade forskare, offentliga aktörer, civilsamhälle och sociala entreprenörer för att utforska social innovation och hur vi kan skapa ett arbetsliv som inkluderar fler. Frågor som är högst relevanta för vårt arbete i Social Innovation Södertörn där vi tittar på att utveckla lösningar i samverkan, där människor själva får vara med och forma förändringen.

Dagen inleddes med kloka ord från Dr Hayley Trowbridge vid SPARK, Cardiff University, som påminde oss om att social innovation inte bara handlar om nya idéer, utan om social rättvisa. När vi utvecklar lösningar utan att involvera dem som faktiskt berörs riskerar innovationen inte bara att bli ineffektiv, utan i värsta fall skadlig. Hon lyfte begreppet epistemisk orättvisa (epistemic injustice), där vissa erfarenheter systematiskt utesluts från kunskapsskapande, vilket leder till beslut som inte speglar verkligheten. Om inte levd erfarenhet informerar utformningen av tjänster, policy och insatser saknas en central pusselbit i förståelse av problemet.

Hennes budskap var tydligt: vi behöver bli bättre på att lyssna, att ompröva våra kunskapsbiaser och att lära av människor som inte delar våra perspektiv. Det handlar inte om att bevisa förändring med siffor, utan om att förbättra genom relationer och samskapande. SPARKs arbete visar hur relationella metoder och lärandeorienterad utvärdering kan hjälpa oss navigera komplex samhällsförändring – inte genom att förenkla den, utan genom att skapa bättre kompasser.

Ett återkommande tema under dagen var också de kulturella barriärer som uppstår när sektorer försöker samverka. Offentlig sektor, näringsliv, föreningsliv och akademi talar ofta olika språk, med olika logiker och drivkrafter. Vi antar att vi förstår varandra, men gör sällan det. Att våga ställa frågor, bjuda in mindre aktörer och vara öppen för att man själv kan ha fel, framhölls som en förutsättning för verkligt samarbete. Vi bjöds även på otrolig poesi av de unga poeterna Marx Mukaru och Nasir Sarr som med hjärta, själ och ordens kraft beskriver en verklighet att lyssna till.

Under ett avslutande panelsamtal om policy blev det tydligt att Sverige befinner sig i ett läge där mycket skulle kunna hända – men där riktningen fortfarande saknas. Regionalt sker det en hel del inom den sociala ekonomin, och öppningar finns inom upphandling, IOP och den nya socialtjänstlagen. Samtidigt saknas en nationell strategi för social innovation, vilket gör att kunskap, finansiering och strukturer blir fragmenterade och kortsiktiga. Talarna lyfte behovet av att inte bara finansiera projekt, utan också de system som kan bära dem vidare. Det kräver mottagarkapacitet inom offentlig sektor, modeller för långsiktiga samarbeten och finansiering som gör det möjligt att skala sådant som fungerar. 

Det kanske tydligaste budskapet från dagen var att social innovation inte börjar i metoder, utan i relationer. Det handlar om att se kunskap som något som skapas tillsammans, om att bygga strukturer där fler röster får makt och om att ha mod att förändra det som inte fungerar – även när det utmanar invanda system.

Det är just det arbete vi vill fortsätta stärka i Södertörn: att skapa plats för samarbeten som inte bara löser problem, utan bygger samhällen.

Foto från Mötesplats Social Innovation.